Vem kommer inte ihåg Sandros hit “Mi amigo el Puma”, som jag skrev om för ett tag sedan? Från Tyskland rapporteras att Sandro (pumans kompis alltså) dykt upp i en förmodligen argentinsk tuggummireklam.

Dealen i reklamerna är att en kille oväntat träffar på en tjusig brutta men upptäcker att han har kass andedräkt. Lyckligtvis har han ett paket tugg i fickan! I samma sekund som han börjar tugga dyker Sandro mystiskt upp och en bekant melodi börjar spelas.

Det finns några stycken på Youtube, men den här där Sandro kommer inåkande med nån sorts “OS-84″-manick är nog bäst.

Tillsammans med fru och Filip (partner in dub) besökte jag en av Uppsalas ärevärdigare kulturinstitutioner igår - Uppsala Reggaefestival Festivalen har funnits i åtta år och jag har inte varit där förr än i går - Skandal! Norra Europas största reggaefestival bara runt hörnet…

Nå, hur var det då? -Jovars. ganska mycket baktakt för pengarna. Lera, gummistövlar och öl i plastglas. Lee Perry var bra, om än inte riktigt lika konstig som sitt rykte (trots spraymålning på scenen och rökelse i hatten). Annars var det mest roots för hela slanten - och efter några låtar vet man ju hur det låter.

Upplägget på festivalen är faktiskt lite konstigt - typ några tusen besökare och bara två scener…. Det borde gå att klämma in åtminstone två tält till för mindre akter. Och framför allt - smäll upp ett rekordeligt danstält! Nu blev det öltältet som bjöd på bäst dansmusik. Inget fel på DJ:n som var där - tvärtom, men öltält i sig är kanske inte så trevliga…

Jaja, det blir nog bättre vad det lider. I år kom till exempel folk över 60 in gratis. Förmodligen för att få dem att sluta skriva sura insändare i UNT.

Från min goda vän marinbiologen, pop-lockingkonsulten och boknörden Anna har jag fått tips om LibraryThing. Det har funnits några år, så helt nytt är det inte, men nytt för mig ialla fall.

Vad är grejen? LibraryThing funkar ganska likadant som Last.fm fast med böcker - fast kanske inte lika automatiskt som musiken på last.fm registreras då. Böckerna får man bemöda sig med att skriva in själv. Sedan finns det massor med grupper, diskussionsforum, statistik och lästips förstås.

Är det kul då? - Jovars, om man gillar böcker & läsning med någon sorts social twist så är LibraryThing helt klart att rekommendera.

Sidan är visserligen ful som stryk och vissa lite självklara funktioner saknas (eller är svåra att hitta), men det vägs upp av en skön “alla får vara med och fixa”-attityd.

Värt att prova på med andra ord. Glöm inte att lägga till mig som kompis.

Stiger vi herr ingenjör? -”Nej tvärtom, vi sjunker!”. Så ungefär inleddes ett av min barndoms största och mest pojkrumsmässiga äventyr - Jules Vernes “Den hemlighetsfulla ön”. Några herrar flyr i luftballong från inbördeskrigets USA och kraschar på den hemlighetsfulla ön. Ursprunget är förstås Robinson Crusoe, men det blir mer mystiskt och modernt (en egen telegraflinje minsann!) och det är tydligt varifrån tv-serien Lost fått mycket inspiration.

Det inträffar så många mystiska saker på ön att hälften kunde vara nog. Bland annat är det Kapten Nemo själv som ankrat sin atomdrivna eldrivna ubåt i en hemlig grotta under ön. Många av de knepiga djuren som hjältarna på ön träffar på antog jag länge vara rena missar av översättaren (ungefär som att skolpojkarna i min upplaga av Flugornas Herre jagade “guinnea-grisar”) och var inget jag bemödade mig med att lägga på minnet.

Döm därför om min förvåning när jag bläddrade i Körkortsboken och under rubriken “Varning för vilt” hittar instruktioner om att

“Märk ut platsen och rapportera till polisen om du kolliderat med: - björn, varg, järv, lo, älg, hjort, rådjur, utter, vildsvin, örn eller mufflonfår”

Vafalls? Mufflonfår? Vaddå - ifall man kommer åkande i sin atomdrivna lyxubåt och brakar rätt upp på en hemlighetsfull ö kanske?

Det är mycket mystiskt att mufflonfåren, sedan de tittat fram mellan sidorna i Vernes äventyr, hållit sig gömda i mer än tjugo år för att nu plötsligt dyka upp igen… Var finns det för övrigt vilda mufflonfår i Sverige? Gotland kanske - även det något av en hemlighetsfull ö.

Spaniens egen Paul Rein: Miguel Bosé med hanses hit “Don Diablo”. Vem kan inte behöva lite avslappnade tongångar och skön dans i sommarvärmen?

Miguel Bjussar på både och. Vissa hävdar att han är nån sorts spansk David Bowie och lite lojt ironisk - så kanske det är… Så här i You-tubetider är det också svår att avgöra om playbacken verkligen är så dålig som det verkar eller om det beror på uppkopplingen.

Jag har inte skrivit nåt på länge. Varför inte - jag skulle kunna komma med massor av undanflykter, men faktum är att det till stor del beror på Sandro…

Argentinas, eller kanske hela sydamerikas Elvis, härnedan i ett bejublat framförande av hitten “mi amigo el puma”. De brallorna, den skjortan, det leendet! Man kan förvånas över mycket i videon, men mest förbluffande är kanske kompbandet, som lyckas hålla sig märkligt koncentrerade under hela framförandet.

Så var det tydligen klart (i första instans får man väl tillägga) Tito Beltrán är skyldig till våldtäkt och får två års fängelse.

Något som konstigt nog diskuterats mycket mindre är att han i chilenska “El Mercurio” (typ Dagens Nyheter) hävdat att Sverige gömt Usama bin Laden under tre år. Alltså inte att “Usama gömt sig i Sverige” utan “Sverige har gömt Usama”.

Snygg start på en konspirationsteori säger jag. -”Klart han åkte dit… även om han kanske var oskyldig till våldtäkten så satte ju SÄPO dit han för det där med Usama…”

Artikeln i El Mercurio finns här.

Usamagrejen står längst ner, helt utan följdfrågor, märkligt nog.. (kanske “någon” avlyssnade samtalet och bröt det?)

För oss som inte kan spanska finns artikeln hjälpligt översatt av en vänlig själ här. (rulla ner till inlägg nr 1966 & 1967).

Jag satt och läste läroplanen för “det obligatoriska skolväsendet” (grundskolan alltså) här förleden. Ett ljus gick upp när jag hittade följande passus:

Alla som arbetar i skolan skall /…/ bidra till att motverka sådana begränsningar i elevens studie- och yrkesval som grundar sig på kön, social eller kulturell bakgrund.

Det är alltså tack vara våra ytterst kompetenta lärare som varken jag eller någon av mina bröder blivit läkare. Det förklarar saken. Stycket känns annars lite väl proggigt för att ha tillkommit i nådens år 1994. De offentliga diskussionerna om den läroplanen handlade ju i övrigt mest (om du minns) om huruvida KDS skulle få in “kristen etik & västerländsk moral” någonstans i läroplanen. Det fick de också till slut, i en historiskt urmjölkad formulering.

Det har varit lite de borgerliga partiernas uppgift på sistone att fixa fram nya läroplaner. 1994, före den 1980 och nu har hr Björklund talat om att det börjar bli dags att skriva ihop något nytt. Jag kan inte klandra honom för det i sak (faktiskt). Efter 14 år kan det vara dags för en översyn.

Frågan är hur resultatet blir. Både 1980 och 1994 års läroplaner var ganska progressiva och betonade elevers egna kunskapsbildande och alltså en ickeobjektiv kunskapssyn. Vägen låg öppen mot ett än mer relativt betygssystem - för att i förlängningen avskaffas till förmån för individuella bedömningar av varje elev.

Björklund (och även skoldebatten på vänsterkanten) är inte på väg åt det hållet, milt sagt. Den kunskapssyn som håller på att formuleras betonar kunskap som en samling objektiva enheter, redo att förmedlas från lärare till elev. Ju högre upp i kunskapskedjan från förskola till universitet, desto närmare sanningen befinner man sig.

Det är troligen den tanken som ligger bakom Uppsala kommuns förslag om att erbjuda tjänster på gymnasiet där en del av tiden är vikt åt forskning på universitetet. Gymnasiet och universitetet är ju bara ett steg ifrån varandra på skolstegen. Varför skulle en förskollärare forska på universitet? Hon ska ju bara ta hand om barn - inte skulle hennes forskning göra förskolan bättre heller?

Det kan mycket väl i min familj vara en iPod. Då menar jag inte en iPod Touch som min lillebror gav sig själv i present strax innan jul. Nej jag menar förstås en hederlig gammal tjockis, bättre begagnad. Faktiskt en gåva till mig från samme lillebror.

Gratis är som bekant gott. Av det föranmälda glappet i hörlursutgången märks ingenting, batteriet är lite lynnigt, det beter sig ungefär som jag på morgnarna: oftast pigg och glad och igång med ett leende, men ibland lite småtrög och butter.

Nå, hur funkade det då?
Jodå, även i Linux (med Rhythmbox) gick det alldeles utmärkt att dra över låtar till iPoden. Skulle man sen radera dem så var det lite värre. Istället för att försvinna från disken så samlades filerna i .Trash och tog upp lika mycket plats som vanligt tills jag raderade dem därifrån. Vad som dock är ännu värre är att iPoden har den usla ovanan att dela upp - säg ett album med 10 låtar (och tio mp3filer) - och lägga varje låt i en egen mapp med ett helt obegripligt namn. Vad är det för tok? Det gick alltså inte att kopiera över en mapp med 10 eller 20 album i och sedan hoppas att de går att lyssna på utan vidare. Dessutom gick det inte att spela filer i .ogg-format. Det var irriterande.

Lösningen på alla problem (ett sk. alexanderhugg om du så vill) blev att installera Rockbox. Det är ett (typ) ett eget operativsystem som startar istället för iPodens egna (apples finns kvar på disken, men det startar inte).

Sitt tramsiga namn till trots (antagligen en hyllning till Per Fontander) funkar det mycket bra. Jag kan kopiera filer vart jag vill på disken, Rockbox hittar dem i allafall. Jag kan antingen kolla i Rockboxs databas efter vilken musik jag vill höra eller söka upp rätt katalog med filerna i.

En mängd knepiga filformat stöds och rockbox funkar på en mängd olika spelare. Och - jajust det, det finns såklart en mängd olika teman att ladda ner (förutom spel - Doom bla…).

Och jajust det igen: det är öppen källkod förstås.

Tack tomten!

Det utmärkta branchorganet Svensk Bokhandel skriver i sin senaste pappersupplaga att norstedtsägda Rabénförlagen säljer den danska delen av sitt talboksförlag Gammafon. Anledningen är, menar man, att “marknaden är för omogen och talböckerna får ingen draghjälp av bokhandeln”. Samt att “i väntan på vilken teknik som kommer att gälla i framtiden - cd, mp3, nedladdning - vill inte bokhandlarna satsa.”

Tror jag det - talböcker är svindyra att köpa in jämfört med vanliga böcker och även om priserna kan vara lite högre så blir marginalerna urusla - man tjänar helt enkelt inga pengar.

Dessutom misstänker jag att få bokhandlare vill stödja sig för mycket på digitala produkter som cdskivor och mp3skivor när man ser vad som händer med skivförsäljningen och skivbutiker i övrigt. En framsynt handlare satsar kanske hellre på att försöka förstärka den - i jämförelse - svårkopierade analoga bokens ställning.